Jag skulle säga att jag är en ganska filosofiskt lagd person. När jag får en stund över för att umgås enbart med mina tankar så sticker hjärnan iväg åt alla möjliga håll. Detta sker dagligen. Ett frö till en tanke föds genom att jag passerar förbi någonting när jag går på gatan, zappar på teven eller åker på bussen. Sedan blir det åka av och tanken rullar på. Ofta med påföljden att jag snubblar på gatan eller glömmer att gå av bussen. Senast i förmiddags fick jag en tanke som ännu inte lämnat mitt huvud. Tanken ledde tillslut att jag fick information om någonting som kallas för gjutasfalt. Och nu ska jag berätta hur det gick till för er, kära läsare. Håll tillgodo.
Här kommer grundpremissen för min tanke: Det händer väldigt många olika saker hela tiden. Bara genom att ligga i soffan med fönstret öppet och lyssna på vad som pågår på gatan utanför får man en glimt av mängder av människoöden. Personer som jäktar, personer som är glada, som gråter, som är på väg till jobbet, som är på väg från jobbet, och personer som arbetar med gjutasfalt. Det fick jag erfara när jag träffade Pär, klockan 10 i närheten av gatan där jag bor. Jag var på väg från affären där jag hade köpt en juice och gick som vanligt förbi terrassbygget till den indiska restaurangen som ligger nästgårds. Istället för att tänka på något annat och titta åt ett annat håll fick jag den här gången ett infall. Jag stannade upp tvärt och tittade mot killen som stod och arbetade med någonting. Han märkte att jag hade stannat och mötte min blick. Efter ett par pinsamma sekunder sa han ”Tjena?”, och jag hälsade tillbaka. ”Vad heter du och vad gör du?” frågade jag sedan. ”Jag heter Pär och jag lägger gjutasfalt” svarade Pär. ”Vad är gjutasfalt?” replikerade jag. Han tittade på mig och skrattade till.
- ”Fan, visst är det skumt hur många olika saker som människor kan hålla på med ändå? Här kommer du med din Tropicana i handen och vet inte vad gjutasfalt är. Och jag har arbetat med det i stort sett varje dag sedan jag var 20. Jag slår vad om att jag inte kan någonting om ditt jobb heller. Vad arbetar du med?”
- ”Jag sysslar med konst”, svarade jag.
- ”…Och jag vet knappt hur man stavar till Mona-Lisa”, svarade han snabbt.
Vi skrattade en stund åt detta fenomen. Pär frågade sedan om jag hade lust att faktiskt lära mig hur arbete med gjutasfalt går till. Han gav mig en plastmugg med pulverkaffe och en biskvi och lät mig sitta på en stol bredvid honom medan han berättade om arbetsprocessen jag beskådade.
Ett spännande möte och ny kunskap som jag aldrig kommer att använda!
Tack för det, Pär!